Hej Kär vän!

Jag är ZenmästarSork Zen

Men en gång för länge sen

var jag bara

Sork Sen

som likt en ensam ton i den stora Omedvetenhetens skara 

ständigt upprepade verser i offrets och förövarens sång

argsint, sorgsen, förtvivlad, ensam  - på en och samma gång 

Ja, på den tiden var jag en av dem som mestadels, på något vis

befann mig någonstans i en gråskalig livkris

Mitt i en form av storm där jag omedvetet använde de gamla strategierna "fight, flight eller freeze"....

Ja, inte sällan drogs jag med i ett högst tragikomiskt spel

som grundar sig på att någon annan alltid gjort något fel

Alla som deltar ägnar sig därför villigt åt att bråka, kritisera och klandra 

Alla de som de kallas "andra"

Visserligen har alla och envar som deltar alltid rätt i sin kritik, såklart

Ja, för inga deltagare i det där spelet kommunicerar varken särskilt smart

eller tydligt och klart

Men mycket mening finns förstås i  det ändå

Och så här i efterhand kan jag förstå

att jag där och då

lärde mig något viktigt som handlade om att få

djupare kontakt

Med en slags inre och långt intelligentare Makt 

 jag där och då

ännu inte fullt ut lärt mig att koppla in mig på

Helt enkelt, superintelligensens kommunikationsmagi

Därför var det inte konstigt att jag inte kunnat känna mig fredlig, lycklig och fri...

Nej, som fastnaglad av egots maktlösa makt och ensamhet

kunde jag bara ana att det någonstans fanns en bättre verklighet

Men där och då trodde jag förstås att den mest handlade om

att bli rik

och unik

som ett troll

erövra yttre makt och kontroll

​
 

liksom skäll, ilska och  gnäll

Att bara visa mig känslig, mjuk, öppen och snäll...

och  hålla min päls ren och len

Tyckte jag då var samma sak som att visa mig svag och klen...
 

​

Om den gången för länge sen

​